Hoppa till sidans innehåll

Gästkrönika 1 – Uno Hedin


Krönikorna i SBTF:s Historiska Arkivet by SPA är skrivna av såväl fristående skribenter som personer inom SBTF:s organisation. Åsikterna är således personliga och behöver nödvändigtvis inte spegla Svenska Bordtennisförbundets.

SEGRARENS LÖN

Vi vet alla hur det är att komma till en bordtennisturnering. Ofta är det lördags- eller söndagsmorgon och omklädningsrummen är redan proppfulla. Det är svårt att hitta en krok att hänga kläderna på.

Så var det också den söndagsmorgon då veteran-VM 1982 i Göteborg skulle avgöras.

Jag hade vunnit min pool i 50-klassen och skulle nu möta amerikanen Tim Boggan i kvartsfinalen.

Och då ska ni veta att Tim Boggan inte är någon vanlig lirare. Han har hittills gett ut 19 mäktiga volymer där han beskriver den amerikanska bordtennishistorien. Ett idrottshistoriskt storverk.

Han har spelat i landslaget. Varit ledare för landslaget. Varit ordförande i det amerikanska bordtennisförbundet.

Han har också skrivit in sig i 1900-talets politiska historia. Det skedde 1971 då han var ledare för sitt landslag under en Kina-turné före VM i Nagoya.

Kina och USA hade vid den tiden inga diplomatiska förbindelser, något som Mao ville ändra på. Alltså blev Tim Boggan under turnén kontaktad av utsända diplomater. Han lyssnade. Förstod vad han hört.

Det första han gjorde vid ankomsten till Tokyo var att knalla upp på den amerikanska ambassaden och berätta om Maos budskap.

Ett år senare var de diplomatiska förberedelserna klara. President Richard Nixon och Mao möttes under sedvanligt solenna former. Alla världens stora TV-kanaler och tidningar bevakade mötet.

Grunden till det sensationella mötet kallas i nutida uppslagsverk för ”pingpongdiplomatin”!

Vid bordet i Göteborg visade Tim Boggan sig vara en djupt originell personlighet. Han peptalkade nämligen sig själv på ett synnerligen oväntat sätt. Efter varje miss kallade han sig själv för okvädingsord där asshole och motherfucker bara var stillsamma förstadier i den vokabulära arsenalen.

Jag lyckades hålla undan hans slägga till forehand och få läge för en och annan backhand. Det blev ett skiljeset. Men där fick jag tidig ledning vann till slut med klara siffror.

I semifinalen väntade Derek Schofield från Manchester i England. Han var som ung nära landslaget, rankad sexa som bäst. Han och hans fru Doreen är sedan många år stora profiler i det engelska veteranspelet. Båda är förresten stora supportrar till Manchester City i fotboll.

Derek Schofield är till sin natur vänlig, utåtriktad och mycket sportslig. Lätt att umgås med.

Inom parentes kan berättas att Derek och jag spelade dubbel vid VM i Luzern 2002 och gick till final. Några minuter före finalen ringde min frus telefon. Hennes mamma hade dött.

Vi förlorade finalen. Jag kom inte upp i normal spelstandard. Sånt är livet.

Semifinalen i Göteborg blev en riktig rysare. Derek har en väldigt bra forehand. Inte knallhård, men bergsäker. Han hamrar på tills motståndaren missar.

Det som räddade mig var att min motståndare hade antigummi på backhand. Det gick att lägga bollen där för att få lite andrum.

Succesivt lärde jag mig under matchen också att slå mot de oskruvade returerna från hans anti.

Det avgjorde. Jag vann med 21-18 eller 21-19 i skilje.

Nu var jag otroligt nog i VM-final. Det hela kändes obegripligt. Overkligt. Drömlikt är rätta ordet.

I finalen väntade ännu en engelsman, nämligen Stan Battrick. Han var en utpräglad materialspelare. 1982 var det ännu tillåtet att ha samma färg på racketens båda sidor.

Battrick hade utvecklat de möjligheter som detta gav till maximum. På ena sidan av racketen hade han en typ av lång nabb med snabbt undergummi. På andra sidan en annan typ av nabb med långsamt undergummi.

Jag är inte säker på att den beskrivningen av hans racket är korrekt, men det var så jag upplevde effekten på bollbanorna.

Svårspelad motståndare är bara förnamnet.

Jag hade tittat på flera matcher som Stan Battrick spelat. En genomgående slutsats var att alla som försökte slå mot honom förlorade. Bollarna från Battricks nabbar vibrerade. Det gick inte att få ren träff i attackerna. Bollarna stack all världens väg.

En stor svårighet var att när Battrick rullade upp sin forehand blev studsen onormalt låg. Det kändes nästan som om bollen kanade ut från bordet.

Min plan inför finalen var enkel. Jag skulle inte slå utan spela defensivt. Hans nabbslag var inte så hårda, utan bara konstiga. En tanke var att det kanske gick att lura honom med en blandning av stark underskruv och oskruv.

Jag hade också idén att undersöka om kort oskruvad serve kunde ge slagläge. Med nabb på båda sidor av racketen kunde han ju inte göra mycket annat än att försiktigt lyfta bollen över nät i returen.

Tidigt i matchen upptäckte jag en ytterligare sak. Battrick stod väldigt nära bordet på backhandssidan när jag servade. Jag beslöt spara en snabb attackserve mot backhand till slutet av seten. Kanske där fanns ett överraskningsmoment som kunde ge betalt?

Det visade sig att jag för en gångs skull hade tänkt rätt. Battrick fick problem när jag höll nere min felprocent och väntade på hans misstag.

Och de taktiska finesser jag planerat gav resultat. Ett par gånger fick jag slaglägen efter kort oskruvad serve. Och överraskningsmomentet med snabb attackserve mot hans backhand gav också betalt.

Någon publikknipande match var det definitivt inte. 21-15, 21-17 blev segersiffrorna.

Jag var världsmästare!!

Det fina ordet för förhöjd livskänsla är eufori. När vi skakat hand började det koka i hela kroppen. Hela mitt inre bubblade av glädje. När jag tog stegen fram till prispallen kändes det som om jag tappat fotfästet och vandrade omkring en bit upp i luften.

Några dagar senare råkade någon fråga mig vem som var prisutdelare. Jag hade inte en aning. Kom inte ihåg någonting. Efter finalen stapplade jag tydligen omkring i en ren drömvärld.

Ett par veckor senare fick jag se ett foto från prisutdelningen. Prisutdelare var världsmästaren Kjell ”Hammaren” Johansson. Honom hade jag alltid sett upp till som en av pingisvärldens största kämpar. På pallen hade jag alltså skakat hand med honom och glömt. Snacka om eufori!

Avslutningen på den här tävlingsdagen sitter oförglömligt i mitt minne.

När jag kom på morgonen fick jag leta efter en krok att hänga kläderna på i ett knökfullt omklädningsrum.

När jag nu kom ner för att duscha var omklädningsrummet helt tomt. Bara mina kläder hängde kvar.

Det slog mig att segrarens lön också kan vara något så enkelt och fint som att komma ner till ett helt tomt omklädningsrum!

Någon minut senare hände ännu en sak. Plötsligt öppnades dörren. In stiger Gunnar Säfverström, gammal fin korplirare från Stockholm. Han får syn på mig och säger:

-Grattis Uno! Världsmästare! Vill du ha en whisky?

Där stod jag naken på väg in i duschen och halsade en stramare direkt ur flaskan.

Jag kan försäkra att ingen whisky under hela mitt liv har smakat bättre!

 

/Uno Hedin

Uppdaterad: 12 DEC 2019 11:02
Epost: Adressen Gömd

Liverapportering



pingiskanalen

Annons Solidsport

Evenemang

Sverige – Rumänien 
Landskamp, 24/9 kl. 18.30
Juniormatchen (live)
Kadettmatchen (live)
Resultat

Dataranking

Länkar

Webbshop



stiga

RIG

koping

Hello Sweden

 

Sports heart

SRB

RiotAd


sporrong

Framåt för fler i rörelse

Postadress:
Svenska Bordtennisförbundet
Köping Arena
731 85 Köping

Besöksadress:
Badvägen 4
731 85 Köping

Kontakt:
Tel: 0856278120
E-post: This is a mailto link

Se all info