Hoppa till sidans innehåll

Svenska Bordtennisförbundet fyller 95 år

25 OKT 2021 14:24
Idag fyller Svenska Bordtennisförbundet inte mindre än 95 år vilket vi uppmärksammar med en text av Uno Hedin som skildrar de första 12 åren av SBTF:s verksamhet. Informationen har Uno hittat via Riksarkivet och Kungliga Biblioteket.
  • Uppdaterad: 25 OKT 2021 14:24

De första åren
Svenska Bordtennisförbundets tidiga historia är en märklig berg- och dalbana. Historien visar att det inte är någon lätt sak att starta ett idrottsförbund och få det livskraftigt och starkt.

Grundarsammankomsten hålls 26 oktober 1926 och sker förvånande nog i Riksidrottsförbundets lokaler. Detta sjutton år innan den av RF föraktade källarsporten släpptes in i idrottens heliga tempel.

Initiativtagare till att bilda förbundet var Torsten Tegnér, Idrottsbladets dynamiske chefredaktör och ägare. Han hade också ombett två av tidningens journalister att ta ledningen i förbundet.

De två var Carl Vilhelm ”Ceve” Linde och Sven Lindhagen. Linde var tidningens mest ivrige pingpongskribent och Lindhagen hade som ung varit en flitig utövare av sällskapsspelet hemma på matsalsbordet.

Intresset för pingpong var för övrigt stort inom Idrottsbladet. I redaktionslokalerna fanns ett pingisbord som utnyttjades ofta.

Grundarsammankomsten blev en solenn tillställning fylld av framtidsförhoppningar. Följande klubbar var representerade vid mötet. Hellas, Värtans IK, Lidingö IF, Keltic, Stjärnan KK-26, Union, Marieberg, Stockholms BK, PPK 55:an, Reymersholms IK, Sofia IK, Helgalundsklubben, Djurgårdshof, Stockholms IF, Hemdals PPK, Stockholms-Kamraterna och Fredrikshofs IF.

Idrottsbladets representanter talade sig varma om behovet av att organisera den vildvuxna pingpongsporten.

Dagen därpå hölls det första förbundsmötet. Till ordförande valdes Ceve Linde, vice ordförande Sven Lindhagen, sekreterare Einar Carlsson, Stockholm, kassaförvaltare Gunnar Malm, Stockholm. Övriga ledamöter E Collin och K G Gislén, Göteborg samt M Stridh och E Nilsson, Stockholm.

Arbetsutskottet bestod av Lindhagen, Carlsson, Stridh, Nilsson och Malm samtliga Stockholm.

På sommaren 1926 hade Internationella Bordtennisförbundet, ITTF, bildats i Berlin.

Mötet gav därför Ceve Linde uppdraget att meddela ITTF att Svenska Bordtennisförbundet ”vore villigt att preliminärt ansluta sig till federationen”.

Mötet gick därefter igenom ett av Linde upprättat förslag till spelregler, vilka efter smärre ändringar godkändes. Sven Lindhagen fick uppdraget att ombesörja tryckning av såväl stadgar som spelregler.

Gunnar Malm befullmäktigades att som förbundets kassaförvaltare ”utkvittera under föreningens adress ankommande värdeförsändelser, postanvisningar mm och skulle detta protokoll tjänstgöra som fullmakt”.
Därmed var formalia avklarade. Grunden var lagd för bordtennisens framtida utveckling i Sverige.

Första krisen
Men redan på nästa styrelsemöte börjar det kärva. Mötet hålls 20 februari 1927.

Till allas förvåning dök inte Sven Lindhagen upp. Hans uppdrag att verkställa tryckning av stadgar och spelregler verkade inte heller vara utfört.

Det är lätt att tänka sig att tonläget höjdes något när Ceve Linde konfronterade kollegan och undrade vad som hänt.

Resultatet blev att vice ordföranden Lindhagen avgick. Han är inskriven i pingishistorien som en av grundarna till bordtennisförbundet, men deltog alltså i ett enda styrelsemöte och sedan aldrig mer. Tala om blixtsnabb sorti.

Lindhagens avgång var otvivelaktigt en förlust för bordtennisen. Han var en aktad sportreporter. Hans röst var också välkänd eftersom han satt speaker på de stora Stadion-galorna. Han kunde ha blivit den PR-man som den unga sporten saknade.

Mötet den 20 februari noterade att Ceve Linde invalts i styrelsen för ITTF. Redan ett år efter att ITTF bildats har alltså Sverige en representant i den högsta församlingen.

Helt naturligt tog därför mötet beslutet att Sverige skulle inträda i the International Table Tennis Federation.

Vid sitt första besök på ITTF:s kongress argumenterade Linde för fortsatt tennisräkning inom bordtennisen. Men han fick en stark majoritet emot sig. Den allmänna uppfattningen var att sporten behövde ett eget sätt att räkna för att markera att bordtennis var någonting annat än tennis.

Förbundet organiserade under 1927 det första svenska lagmästerskapet. Totalt deltog 28 klubbar. Första svenska lagmästare blev Stockholms IF som slog KFUM Göteborg i finalen med 6-3.

I det första officiella singelmästerskapet 1927 deltog 14 spelare. I finalen vann Carl Erik Bülow, Göteborg över defensivspelaren Ragnar ”Lattis” Söderholtz, Stockholm med 6-4, 6-3, 6-3.

På våren 1927 spelas också i Göteborg den första officiella landskampen. Svenskarna är chanslösa mot de ungerska världsstjärnorna Roland Jacobi och Zoltan Mechlovitz och förlorar med 5-0. Eftermälet i tidningarna är fint. Gästerna uppträder mycket sympatiskt, vilket populariserar sporten.

När man summerar det första helåret av bordtennisförbundets arbete har alltså mycket hänt.

Ingen bokföring bevarad
Men den som vill forska i bordtennisens tidiga år drabbas av stora svårigheter. Det finns till exempel inga räkenskaper, kassaböcker, bevarade förrän efter 1938. De första tolv-tretton åren får man alltså lita till enstaka sifferuppgifter i protokollen.

I årsberättelsen för 1927 omtalas sålunda att förbundet omsatte 3043 kronor.

På annan plats får man veta att klubbarnas medlemsavgift till förbundet är en krona per år.

När förbundet bildades 1926 fanns 36 föreningar med bordtennis på programmet. Under 1927 har siffran stigit till 59. Pingisens popularitet ökar alltså.

Årsberättelsen kommer också med en sensationell nyhet. Man har beslutat åta sig VM-arrangemanget 1928.

Ceve Linde hade bevistat ITTF:s möte i London och där fått acceptans för att Sverige blir arrangör.

Hur ska ett förbund utan ekonomiska resurser klara av ett kostsamt VM-arrangemang? Det finns bara en förklaring. Torsten Tegnér har lovat att Idrottsbladet ska sponsra evenemanget.

Pingisen är fattig. För att SM i Göteborg ska kunna genomföras går Göteborgs-Tidningen in med ekonomiskt stöd.

1928 blir ett hektiskt pingisår. Först ut är SM i singel som spelas i Exhuset i Göteborg 6-8 januari. Ragnar ”Lattis” Söderholtz ligger hela tiden på plocken och slår Valter Kolmodin med 8-6, 6-0, 5-7, 6-2.

Detta är det sista SM-et som spelas med tennisräkning. I februari tar SBTF beslutet att inför 21-räkningen i Sverige.

Internationellt var 21-räkningen redan genomförd. I världsmästerskapen som avgjordes 28-29 januari räknade man till 21.

Nattflytt av VM
Det fanns mycket liten erfarenhet i Sverige av hur man arrangerar en stortävling i bordtennis. Planeringen av 1928 års VM i Stockholm var bristfällig. Förbundet hade hyrt Sporthallen som tävlingsarena. Hallen, numera riven, låg på Tjärhovsgatan 2 i Stockholm och visade sig omedelbart vara alldeles för liten.

Ledningen insåg att tävlingen var på väg att helt spricka tidsmässigt. I en brandkårsutryckning lyckades man inför andra dagens tävlingar hyra in sig på Cirkus. Flytten dit var ett nattligt maratonlopp för arrangörerna.

1928 års VM är faktiskt den dittills största bordtennistävlingen i världen. I lagtävlingen deltog nio nationer. Individuellt startade 165 spelare. Det spelades 835 singelmatcher plus dubbel och mixed.

Det blev inga stora svenska framgångar. I lagtävlingen slog Sverige Tjeckoslovakien, Indien, Wales och Tyskland men förlorade mot Lettland, Ungern, England och Österrike. Det svenska laget som hamnade på femteplats bestod av Ragnar Söderholtz, Hille Nilsson och Valter Kolmodin.

Ungern var det överlägset ledande landet. Tekniskt och taktiskt var de ungerska spelarna mycket mer utvecklade än sina motståndare. Singelfinalen för herrar blev därför helt naturligt en ren ungersk uppgörelse där Zoltan Mechlovitz slog den märklige trollkarlen Lazlo Bellak.

Ungern vann även damfinalen. Maria Mednyanszky tog här sin andra singeltitel av totalt fem.

1928 spelades också den första landskampen i Köpenhamn mot Danmark. Sverige vann med 5-4. Det svenska laget bestod av Hille Nilsson, Valter Kolmodin och Arne Andersson. Hille Nilsson är värd några extrarader. Han ägde nämligen en ovanlig smashteknik. Han smällde dit kanoner med backhand från forehandshörnet. Slagtekniken var så avvikande att den fick ett eget namn. Nej inte Hille, ej heller Nilsson. Slaget kallades ”färghandlare”! Hille Nilsson jobbade i färghandel, därav namnet.

Kjell Johanssons ”Hammare” och Hille Nilssons ”Färghandlare”, se där två svenska artister som fått pingissmashar uppkallade efter sig!

Förbundet letar hela tiden ivrigt efter nya inkomstkällor och sluter kontrakt om provision på Tema-bollen. Under 1928 ger bollen intäkter på 248 kronor.

Nedgångsperiod inleds
Året avslutas med en administrativ sensation. Utan skymten av förvarning i protokollen avgår ordföranden, sekreteraren och kassören! Ändå märkligare är att ordföranden Ceve Linde, som dessutom är svensk delegat i ITTF, sätter sig som revisor den nya styrelsen!

Hade en kupp ägt rum? Hade Linde tvingat sig kvar som revisor för att se till att förbundets medel icke försnillades?

Tankegången var fel. Det finns en förklarande notis i Idrottsbladet den 19 november 1928. Där står under rubriken Pingpong:
”Förbundets årsmöte kommer att äga rum i slutet av november, varvid sekreteraren, kassören samt ordföranden kommer att på grund av bristande tid avsäga sig sina funktioner. Vilka efterträdarna bliva står ännu i vida fältet.”

Det är alltså ingen kupp. Men vad har hänt som fått de ledande personerna att avgå trots att inga efterträdare är utsedda? De är alltså beredda att lämna förbundet vind för våg.

En spekulativ tanke är att världsmästerskapen blev väldigt mycket dyrare än planerat. Det brådskande bytet av spellokal från Sporthallen på söder till Cirkus på Djurgården måste ha kostat stora pengar, framför allt som det skedde nattetid.

Tegner_Torsten.png
(Torsten Tegnér inspekterar ett tidigt racket) 

Idrottsbladet var ensam sponsor till VM och fick alltså ta smällen. Kanske Torsten Tegnér tyckte att det blev alldeles för dyrt och lät berörda personer i förbundet oförblommerat ta del av sina åsikter?

Bordtennisen tidiga historia är värd en ordentligt genomarbetad doktorsavhandling. Kanske en sådan skulle kunna hitta förklaringen till varför tre bordtennisälskande styrelseledamöter abrupt avgår. Och detta utan att bry sig om vare sig förbundets och bordtennisens framtid. Man ska bort till varje pris, vilket pekar på att något utlöst en synnerligen dramatisk konflikt.

Årsberättelsen 1928 skrivs ändå av Ceve Linde. Inte heller där finns skymten av förklaring. Tvärtom avslutar han texten mycket artigt med att tacka Idrottsbladet och Göteborgs-Tidningen ”för det ekonomiska stöd som nämnda tidningar såsom garanter för världsmästerskapen och Svenska Mästerskapen givit förbundet.”

Pingpong förvandlas till sport
Tio dagar efter notisen i Idrottsbladet väljs en ny styrelse med E. Josephson som ordförande. A. Johansson sitter kvar som vice ordförande.

Den nya styrelsen har att kämpa med ett starkt vikande bordtennisintresse. Förklaringen verkar vara att det populära sällskapsspelet pingpong nått vägs ände. Man spelade med obelagda träracketar. Dessa kunde inte göra skruv och var svåra att smasha med. Alltså blev det ett oändligt bollande. Seten kunde ta evig tid när två duktiga spelare möttes.

Tavling_30tal.png
(Bordtennistävling under tidigt 1930-tal)

Världsmästerskapen 1928 blev en trendsättare. Där spelade många med nabbgummi klädda racketar, alltså det belag som sedan dominerade sporten fram till svampgummits entré på 1950-talet.

Nabbgummit gav framför allt stark underskruv, men de skickliga kunde också få till en hygglig överskruv. Spelet förändrades alltså dramatiskt.

Sällskapsspelet pingpong dog helt enkelt ut. Den nya sporten bordtennis föddes!

Styrelsen som tillträdde i november 1929 satt kvar ett år. Det djupa engagemanget för sporten saknades. Man ville bli av med jobbet. Det visar ett styrelseprotokoll från 20 december 1929 där det i paragraf tre står:
”Styrelsen beslöt att med anledning av det svaga intresse som för närvarande finnes i Stockholm för bordtennissporten, tillskriva de ledande i Göteborg och efterhöra huruvida icke förbundsstyrelsen kunde flyttas dit.”

Det är bara att konstatera att en förfallsperiod i bordtennisförbundets historia inleddes år 1930 och varade fram till att förbundet ett par år senare flyttade till Göteborg.

1930 års protokoll är till exempel handskrivna med svag blyertspenna och därför svårlästa. 1931 års protokoll är ändå mer rapsodiska och svårtolkade.

Men 1930 kommer ändå den dittills största framgången för svensk bordtennis. Det svenska laget tar silver vid VM i Berlin. Bara Ungern är starkare. Prestationen är i dag nästan bortglömd. Ofta läser man att Tage Flisbergs silver i singel vid VM 1954 är den första svenska VM-medaljen. Men de första svenska VM-medaljörerna är Hille Nilsson, Valter Kolmodin, Carl-Erik Bülow, Henry Wilbert, och Folke Pettersson.

Göteborg räddar förbundet
1932 tar Göteborg över förbundet. Det är en räddningsaktion. Förbundet i Stockholm är illa skött och på väg att gå i kvav. Det går att fundera över vad som hänt om inte Göteborg ingripit. Hade förbundet lagts ner? Och vad hade i så fall hänt med bordtennisens framtid i Sverige? Frågan är hypotetisk, men värd att ställa.

Nu blir protokollen plötsligt snyggt skrivna på maskin och på god svenska. Ralph Fischer, grosshandlarson, välutbildad, språkkunnig tar hand om ordförandeklubban. Han visar sig vara en boren organisatör. Vice ordförande blir Åke Hernström, sekreterare Carl-Gustaf Forsell och kassör Sture Kjellström.

Förbundsarbetet i Göteborg drabbas av inledande svårigheter. Den gamla styrelsen i Stockholm lämnar inte ut förbundshandlingarna. Göteborgarna sitter alltså i ett vakuum och vet inte vad som beslutats innan de tog över. Till slut växer ilskan ordentligt i Göteborg. Ett mötesprotokoll 26 september 1932 talar sitt tydliga språk:
”Beslöts tillskriva förre sekreteraren i Stockholm H Mellin med ultimatum att senast måndagen 3/10 till SBTF nedsända medlemsförteckning samt måndagen 17/10 alla förbundets tillhöriga papper, då i annat fall rättsliga åtgärder komma att vidtagas.”

Hotet tog skruv. Papperen dök upp.

Jakten på inkomster går som en röd tråd genom bordtennisförbundets tidiga arbete.

Göteborgarna hittar en ny inkomstkälla. Man gör ett tillägg till förbundets stadgar som innebär att ”spelare måste vara registrerade, avgift 10 öre, för att få delta i tävlingar anordnade av SBTF eller av underliggande förening.”

Styrelsen i Göteborg föder alltså embryot till det licenssystem som existerar idag!

Vidare hugger man tag i övergångsbestämmelserna och fastslår att spelare inte under samma säsong kan representera annan klubb. Om byte ändå sker måste 60 dagars karenstid tillämpas. Men man skapar en öppning som säger att om spelare byter bostadsort har han rätt till ögonblicklig nyregistrering.

Tidigt 1933 lyckas man skriva nytt kontrakt om provision på Tema-bollen. Man får 25 öre per gross under drygt ett år framåt.

Under åren som följer förnyas detta kontrakt flera gånger.

Ordning och reda
Ralph Fischer är en man som vill ha ordning och reda inom sitt fögderi. Under 1933 omarbetar han tillsammans med sekreteraren Carl-Gustaf Forsell förbundets stadgar och får dem godkända att läggas fram för förbundsmötet.

Fischer börjar bearbeta klubbarna att betala medlemsavgiften på en krona. Pengarna ska gå till tryckningen av stadgarna.

Vidare beslutas att föreslå årsmötet att tio procent av nettovinsten på SM ska gå till förbundet.

Plötsligt får förbundet en förfrågan från Hörnebo SK i Tibro som vill arrangera ett officiellt skaraborgsmästerskap för klubbar, varav de flesta inte tillhör SBTF. Hörnebo SK är för övrigt inte heller medlem i SBTF.

Förbundet beslutar skriva till Hörnebo SK och rekommendera anslutning samt även propagera för att övriga klubbar också blir medlemmar. När alla kommit in som medlemmar kan tävlingsansökningen beviljas.

Arbetet med att få landets pingisklubbar att bli medlemmar är ett genomgående tema de här åren.

1934 bildades Stockholms Bordtennisallians. Bland medlemmarna finns flera klubbar som står utanför SBTF. Förbundet beslutar att godkänna alliansen så snart alla ingående föreningar anslutit sig till SBTF.

Ordnings- och disciplinfrågor dyker också upp. Fyra spelare från Stockholm har visat mindre gott uppförande vid SM i Malmö. Efter utredning frikänns en spelare helt. Två spelare får skriftlig varning. En spelare avstängs ett helt år framåt.

Fischer stor ledare
Under 1935 utför Ralph Fischer ensam ett jättejobb. Han utarbetar nya stadgar och tävlingsbestämmelser. Han översätter själv de internationella reglerna till svenska. Hela detta regelkomplex diskuteras av styrelsen vid ett maratonmöte 30 augusti 1935. Man går igenom paragraf efter paragraf. Efter fem timmar är man klara. Svensk bordtennis har fått ett nytt regelverk!

Raben_Karl_Albert.png
(Karl-Albert Rabén under 1940-talet) 

Karl-Albert Rabén, sedermera ordförande i SBTF, skriver i Gunnar Olléns bok ”Bordtennis”, utgiven 1940, att ”Ralph Fischer och hans styrelsekamrater gav 1936 ut något mycket efterlängtat, en handbok med spelregler, tävlingsbestämmelser och stadgar, som utgjorde en omfattande revidering och komplettering av SBTF:s handbok av år 1927. Den gav en organisatorisk grund att bygga vidare på, och stadfäste Göteborgsstyrelsens okuvade arbete under en sportens motvindstid.”

1935 måste förbundet haft problem med sekreteraren. Märklig nog skriver Ralph Fischer alla det årets protokoll själv!

Kanske den väldiga arbetsbördan fått honom att tröttna? Under hösten aviserar Ralph Fischer att han på grund av bristande tid tänker avgå som ordförande vid årsmötet.

Han tog över ett förbund som var klart på fallrepet. När han avgår är förbundet i gott skick, välorganiserat och börjar även sakteliga ha några kronor på kistbotten.

1935 kommer ett förslag från hr Krantz i Linköping om att inrätta ett SM för skolungdom. Detta är första tanken på ett junior-SM. Men styrelsen är kallsinnig och avslår.

Man tar fram en ekonomisk kalkyl för fyra spelare tänkta att delta vid VM i Zagreb. Men kostnaden på 2650 kr avskräcker. Styrelsen beslutar enhälligt att inte sända någon deltagare.

Det negativa beslutet får Göteborgs Morgon Tidning att undra om det inte finns någon mecenat som är villig att hjälpa till ”så kanske representationen skulle ordna sig.”

Men tanken att ragga sponsorer anammades inte av förbundsstyrelsen. Ingenstans i protokollen gåt det att hitta att frågan diskuterades. Ralph Fischer var uppenbarligen inte någon utåtriktad PR-man för bordtennisen. Hans tankevärld var att skapa ordning i bordtennissverige.

Årsmötet 1934 hölls i Malmö. Tydligen utsågs där en sekreterare med tveksam skrivförmåga. I november 1935 meddelar nämligen Fischer att han äntligen lyckats erhålla protokoll från årsmötet. Han sätter ”protokoll” inom citattecken. Det mesta verkar nämligen vara fel. Nytt rättvisande protokoll skrivs.

Noterbart är att i december 1935 inväljs BTK Wirgo från Norrköping som medlem. Där spelar de tre legendarerna Tage Flisberg, Arne ”Pannan” Andersson, och Sture ”Pudding” Fyhrberg. De vinner sedermera allsvenskan nio gånger!

Vid årsmötet 1935 väljs Hilding Söderberg till ny ordförande. Ralph Fischer sitter kvar i styrelsen men utan funktion. En ny ledamot inväljs, nämligen Alf Ljungkrantz. Han blir sedermera mångårig ordförande i Göteborgs Bordtennisförbund och en av de stora ledarna i västsvensk pingis.

När den energiske Ralph Fischer avgår som ordförande avstannar verksamheten inom förbundet. Nästa sammanträde hålls inte förrän efter tio månader och då är vi framme i november 1936.

Protokollsdisciplinen verkar också ha trubbats av. Mötesprotokollen från 1:e och 8:e december 1936 verkar vara kopior och är inte undertecknade och ej heller justerade.

Den stora kuppen planeras
I det här läget har göteborgarna inte aning om vad som planeras i Stockholm.

Där har nämligen ett gäng superentusiaster med Erik Extergren och Gunnar Ollén i spetsen haft långa diskussioner om framtiden för svensk pingis.

De hade givetvis inte någon insyn i det stora organisationsarbete som styrelsen i Göteborg genomfört för att få rätsida på bordtennisförbundet.

De såg i stället något annat, nämligen att det var väldigt tyst om bordtennis i pressen. Det enda av riksintresse som det skrevs om var SM en gång om året. Landskampsutbytet var magert och pengar till svensk VM-deltagande saknades. Och inte fanns skymten av plan för att få in bordtennisförbundet i RF.

Ollen_Gunnar_Prins_Bertil.png
(Gunnar Ollén visar ett bordtennisracket för prins Bertil)

Extergren och Ollén ville förändra allt detta. Ville göra bordtennisen stor och attraktiv. Och var alldeles övertygade om att de personella resurserna för denna förvandling fanns i Stockholm.

De föder en plan. Vi åker ner till förbundets årsmöte i Huskvarna och gör en kupp. Vi försöker få förbundet med oss hem till Stockholm. Men för att lyckas måste vi ha med oss ett oemotståndligt dragplåster, som kan få styrelsen i Göteborg att släppa taget om makten.

Idén var att värva en känd sportjournalist som ordförande. Denne skulle både kunna leda förbundet och samtidigt se till att bordtennisen fick stor publicitet.

Alltså gör Extergren och Ollén ett besök på Aftonbladets sportredaktion. Tanken var att övertala Arne ”O´Kay” Lidström att ta ordförandeklubban. Men denne tackade nej. Sa att han redan var ordförande i Brottningsförbundet och att det räckte. Men han gav ett tips, nämligen ”tala med Rabban, han sitter i dörren bredvid”.

Så Extergren och Ollén knackade på hos Karl-Albert Rabén, också han en mycket välkänd sportjournalist. Som blev lätt smickrad över det oväntade erbjudandet och tackade ja!

Den första delen av kupplanen var avklarad.

Bordtennisförbundets årsmöte hölls 9 januari 1938 i Huskvarna Folkets Hus. De tillresta kuppmakarna från Stockholm var fyra till antalet, Gunnar Ollén, Erik Extergren, Allan Eriksson och Karl-Albert Rabén.

Det finns olika skildringar av hur kuppen gick till. K-A Rabén skriver i SBTF:s jubileumsbok när förbundet fyllde 50 år att ”Ollén & Co skällde ut den gamla styrelsen så att alla tyckte synd om den”.

IF Nordenhov i Göteborg hade fyra representanter på årsmötet. Och i klubbprotokollet från mötet står:
”Nu riktades från Stockholms bordtennisklubbar ett stort missnöje med SBTF:s styrelse, vilket i sin helhet gick ut på förbundets oförmåga att ekonomiskt få ihop en så stark kassa att Sverige kunde låta sig årligen representeras vid Världsmästerskapen i bordtennis, samt avhålla ännu mer landskamper.”

Karl-Albert Rabén, dragplåstret, avslutade kritikstormen från Stockholm genom att hålla ett tal i försonande anda, där han lade tonvikten på framtida landsortsrepresentation i styrelsen.

Så gick hela frågan om flytten till omröstning. I Nordenhovs protokoll står: ”Vid valet av SBTF:s styrelse för 1938 fick härmed den agitationsrika föreslagna styrelsen 4 (fyra) röster mera än den gamla Göteborgsstyrelsen, vadan från och med nu Förbundet överflyttades till Stockholm.”

Kuppen hade lyckats!
Rent psykologiskt kom flytten till Stockholm i rätt tid. Efter att Ralph Fischer avgått som ordförande falnade entusiasmen hos övriga i Göteborgsstyrelsen. Tanken att släppa det tunga förbundsarbetet ifrån sig kändes inte som en stor prestigeförlust utan förmodligen ganska skönt.

Det förbund som stockholmarna övertog stod på stadig grund. I kassan fanns nästan 297 kronor, vilket var en betydande summa på den tiden. Stadgar och tävlingsregler fanns på plats. Ralph Fischers arbete kan beskrivas som närmast oskattbart. Han hade övertagit ett förbund i svårt förfall och på några få år lyckats vända kaos till ordning och reda.

Ralph Fischer måste räknas in som en av de stora ordförandena i förbundets historia!

De fyras gäng från Stockholm var så ivriga att komma i gång med förbundsarbetet att de håller första styrelsemötet redan på tåget upp från Huskvarna.

Starten på en stor framtid
Det som händer i Huskvarna är otvivelaktigt starten på den stora framtid som väntar runt hörnet för bordtennissporten i Sverige.

I dag är de fyra kuppmakarna drabbade av tidens tand och har gått in i glömskans stora tystnad. Men jag lärde känna alla fyra, så låt mig berätta något om vilka de var och vad de uträttade.

Gunnar Ollén var något så sällsynt som en akademiker i det dåtida bordtennissverige. Han doktorerade 1941 på August Strindberg och blev så småningom professor. 1941 anställdes han på Radiotjänst och från 1950 till 1979 var han chef för radio- och TV i Malmö. Under hans tid var Malmö den mest produktiva orten utanför Stockholm med succéer som ”Här har du ditt liv” och ”Barnjournalen”.

Han var på 1930-talet en stark bordtennisspelare, reserv i landslaget, med bra forehand och en mycket rörlig defensiv.

Hans kärlek till bordtennissporten var livslång. I Radiohuset på Baltzarsgatan i Malmö fanns alltid ett bordtennisbord. Skribenten av dessa rader tränade några gånger där med honom och det var en märklig upplevelse. Gunnar Olléns ansikte närmast lyste av lycka när han tog sig tid att spela. I veckorna gick det inte, det var nästan alltid fråga om lördagsträning.

Hans främsta prestation är otvivelaktigt att han lyckades få in bordtennisen som medlem i Riksidrottsförbundet. Han såg att stadgarna måste skrivas om för att passa in i RF:s mönster. Han samtalade med RF:s pampar, där många ännu tyckte att bordtennis inte var någon riktig idrott.

1943 kom genombrottet. Bordtennisens inträdesansökan godkändes. Äntligen var bordtennis en auktoriserad sport i Sverige jämställd med fotboll och bandy.

Olléns karisma var så stor att RF:s ledande personer bedömde honom som framtidsman. 1943 invaldes han sålunda i RF:s överstyrelse. Källarsporten hade tagit steget upp i rampljuset!

Under 1950-talet kom ett stort kvalitetslyft för svensk bordtennis. Vi gick från att vara en B-nation upp i Europatoppen. Det var Olléns idé att anlita utländska tränare som gav resultat.

Extergren_Erik.png
(Erik Extergren satt i Svenska Bordtennisförbundets styrelse i mer än 40 år, här en bild från 1976)

Erik ”Jerker” Extergren blev kvar i SBTF:s styrelse i mer än 40 år. Hans insats för svensk bordtennis är närmast oöverskådlig. Han var en stor idealist och att göra ledarkarriär var inte i hans smak. Alltså satt han vice ordförande i mer än 30 år.

”Jag gör mer nytta som vice än som ordförande”, brukade han säga.

Men 1970 tog han ändå på sig ordförandeposten och skötte den i åtta år.

En gång steg jag morgonsur av pendeln på Centralen. Inne i hallen stod ”Jerker” och väntade på ett tåg som hans dotter skulle komma med från Småland. Vi började prata. Och han började oväntat och med stor inlevelse berätta om sin kärlek till Stockholm.

– Du förstår, sa han, jag är jordens asfaltblomma. Jag vill inte lämna stan. När jag är ute på mästerskapen utomlands vill jag bara hem till stan igen.

Livsglädjen, entusiasmen lyste kring honom. Det tog honom tre minuter att göra mig glad, omvärvd av hans värme som jag var.

Det är lätt att förstå att ”Jerkers” positiva livshållning ryckte alla med på hans idéer i förbundsarbetet. Det var också under hans tid som bordtennisförbundet i pressen kallades för ”det lyckliga förbundet”.

Eriksson_Allan.png
(Allan Eriksson, en av kuppmännen i Huskvarna) 

Den tredje av kuppmännen i Huskvarna är Allan Eriksson. Han var en stillsam, ganska tystlåten person, men ägare av en fenomenal organisationsförmåga. Han stod i styrelsen för sans och förnuft. Och klokskap. När ”Jerker” och övriga kom med alltför vildsinta idéer var det Allan Eriksson som varsamt talade dem till rätta.

Han organiserade tre världsmästerskap, 1949, 1957 och 1967! Att få alla bitar i ett VM-pussel att gå ihop är en monsteruppgift!

Någon i organisationskommittéerna, minns inte vem, sa till mig att ”Allan tänker igenom precis allting. Ända ner till minsta detalj. En gång talade han om att vi måste skaffa häftstift för att sätta upp resultatlistorna på anslagstavlan.”

Alla tre världsmästerskapen genomfördes under perfekta förhållanden och fick beröm av de besökande trupperna.

Karl-Albert Rabén är den av de fyra som jag hade minst kontakt med. Men jag minns hans humoristiska framtoning och hans berättarglädje. Han satt ordförande i en första vända fram till 1946. Då tog Gunnar Ollén över klubban och Rabén tog på sig uppgiften att sköta och organisera sekretariatet. Vilket behövdes eftersom alla förbundshandlingar dittills packats i kartonger som stod under Olléns säng i hemmet på söder.

När Gunnar Ollén efter några år flyttade till Malmö återtog Rabén efter en tid posten som ordförande och satt totalt 20 år i SBTF:s styrelse.

Rabén var en samarbetsperson öppen för idéer. Han trivdes i styrelsen eftersom kamratskapet var så stort.

De fyra kuppmakarna lägger alltså tillsammans i god sämja grunden för bordtennisens stora framtid i Sverige. Kuppen i Huskvarna blev därför ett lyckokast för svensk bordtennis. Det var rätt personer som tog över. Och de var stora idealister. Ingen tog ut en krona för all den tid de ägnade åt att utveckla svensk bordtennis.

Utan de fyra kuppmakarna skulle inte svensk bordtennis vara vad den är i dag!

Uno Hedin
PS. Stort tack till Sven Åke Lans i Göteborg för hjälp med faktainsamling. DS!

Skribent: Peter Johansson
E-post: Adressen Gömd

Liverapportering

Evenemang

Bordtennis-VM 2021
23-29/11, Houston, USA
Information
Resultat
Webbsändning (bord 1-2)

pingiskanalen

Annons Solidsport

Dataranking

Länkar

Webbshop



stiga

Craft_200.png

RIG

koping

Hello Sweden

 

Sports heart

sporrong

Stupa_200x85.png

Postadress:
Svenska Bordtennisförbundet
Köping Arena
731 85 Köping

Besöksadress:
Badvägen 4
731 85 Köping

Kontakt:
Tel: 0856278120
E-post: info@svenskbordtenni...

Se all info